The “Mother”

Har tänkt på detta med att tjata och även gnälla. Efter en viss tid i relationen dyker det upp, där romantiken dör lite, vardagen kommer in och man börjar gnälla på varandras dåliga sidor. Man kan tycka att varje gång man öppnar munnen så hoppar det mest ut förolämpningar och klagomål istället för som innan då det kom ut vackra komplimanger och kärleksförklaringar?!

När i ett förhållande är den där övergången? Jag tycker det känns som att den liksom smyger sig på. Helt plötsligt står man bara där och kan inte minnas senaste gången man sa något fint till varandra utan att direkt efteråt komma med något nytt gnäll.

Min sambo klagar ofta över att jag gnäller och tjatar på honom? Jag kan absolut hålla med honom till viss del, men samtidigt försöker jag påminna honom om att jag gör det för att jag bryr mig? Eller? Gör jag det kanske bara för att det är så man tror att en relation ska vara, kvinnan är den som gnäller och mannen är slarvig?!

Under alla år när jag pratat med tjejkompisar, bekanta och vänner så kan jag säga att jag aldrig hört om en relation där mannen är den som gnäller och kvinnan är den som blir gnälld på. Betyder detta att vi fortfarande år 2014 är kvar i könsroller och hur det “ska” vara i en relation och vem som ska göra vad? 

Hur kommer man ur detta och vad ska man göra för att börja bli “positiva” igen?